Road publik under megakonserten som avslutade Kenyans For Kenya-kampanjen.

27 augusti 2011. Kenyans For Kenya-kampanjen har fört tusentals människor till Uhuru Park, Nairobi, för en glädjefylld maratonkonsert med många av Kenyas mest kända artister. Helgen efter slog fotbollslandslaget, Harambee Stars, Guinea-Bissau i en viktig kvalmatch till Afrikanska Mästerskapen. Och Kenya gjorde sitt bästa friidrotts-VM någonsin. Med 17 medaljer, varav 7 guld, var Kenya med god marginal tredje bästa nation i världen, efter giganterna USA och Ryssland. Det rådde glädje och alla var stolta över att vara kenyaner, i ett Kenya där stamtillhörigheten så ofta är viktigare än nationstillhörigheten.

1 september 2011. Förhör inleds mot kenyanska toppolitiker, varav två presidentkandidater, vid internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag. Förhören avgör om de ska ställas inför rätta för inblandning i kravallerna och våldsamheterna efter det förra valet i december 2007.

12 september 2011. Över hundra människor omkom och många brännskadades svårt efter att en läckande olja från en skadad oljeledning exploderat i ett eldhav i Sinai-slumområdet i Nairobi. Människors desperation ledde dem till att samla den läckande oljan – från en oljeledning som gick rakt under människors bostäder – desperation och okunskap som ledde till deras död. Dagen efter omkom 20-talet personer av att ha druckit hembränd sprit i Nyahururu och Ruiru. Dagstidningen Daily Nation kallar det för ”Kenya’s week of tears”.

Detta är kontraster som väl beskriver Kenya, där det alltid är nära mellan hopp och förtvivlan. Nu pågår en debatt om vilka som är ansvariga för oljeolyckan. Men som så ofta, ingen kommer säkert att ställas till svars. Och snart har man glömt, till dess att en ny katastrof uppstår. Cyniker menar att politiker vinner röster på sådant här. Att det inte finns någon politisk vilja att förhindra svältkatastrofer vid torka eller att flytta människors bostäder från tickande bomber. När det är dags för val är det lätt att köpa röster av människor som ser sina egna grundläggande behov som det mest väsentliga.

Nästa år, 2012, är det val i Kenya. I den nya konstitutionen som håller på att implementeras står det att val ska hållas i augusti vart femte år. Men statsrådskabinettet vill flytta valet till december, så att de sitter fem år från det förra valet. Kenyansk politik… Den största politiska frågan just nu är att riksdagsledamöterna inte vill betala skatt, så som den nya konstitutionen stipulerar. De har gått med på att betala skatt nu, men med kravet att lönen ska höjas med motsvarande summa som den skatt de ska betala… Då var deras månadslön, inkl. tillägg och förmåner, ändå redan över motsvarande 100 000 kr i genomsnitt! Det är mer än vad EU-parlamentariker tjänar och nästan dubbelt så mycket som en svensk riksdagsledamot…

Men det är ändå på tårarna av glädje som jag vill fokusera. Kenya är ett fantastiskt land med underbara människor. Att följa Kenyans For Kenya-kampanjen var oerhört inspirerande. Den finns en sådan oerhörd potential här! Jag tror på hoppet, i landet där det alltid är nära mellan hopp och förtvivlan.

Generated by Facebook Photo Fetcher

Huset där jag hyr lägenhet.

Med fem månader i Kenya behöver jag någonstans att bo. När jag var längre perioder i Kenya 2002 och 2004 bodde jag i Nyahururu, där jag följt Kisimaskolan från att bara vara en idé till att idag vara den bästa skolan i distriktet och en av de bästa i landet. Men den här gången valde jag att ha min bas i Nairobi och behövde då hitta en lägenhet att hyra i fem månader.

Tillsammans med mina vänner Sam Gathitu och Salandi Labarakwe åkte jag runt i South B, inte så långt från centrum, och tittade på några olika alternativ. Valet föll på en trea på sjätte våningen i ett nybyggt hus i ett ganska lugnt område. Egentligen lite för stort – med sovrum, kontor, vardagsrum, kök och balkong – men drygt 2 000 kr per månad, inkl. fast internet och satellit-TV, är med svenska mått mätt en överkomlig hyra.

Vardagsrummet, med dörr till dusch och till höger "kontoret"

Jag har en härlig utsikt mot Mombasa Road, det kommer nog bli flera måltider på den balkongen. Det svåra nu är att fylla lägenheten med möbler så att den inte känns så tom, utan att spendera för mycket, då jag bara är här i fem månader (även om jag tänker sälja vad jag kan när jag åker tillbaka till Sverige). På vägen utanför, Sore Road, finns ett gäng hantverkare längs vägkanten, som gör sängar och andra trämöbler. Av dom köpte jag en bastant säng och en TV-möbel, datorskrivbord är på gång. Restan har jag än så länge köpt på stormarknaderna Nakumatt Mega och Uchumy Hyper på Mombasa Road.

Jag hoppas lära känna några grannar och att vänner kommer på besök. Sam och Salandi har hjälpt till med inflyttningen och en vän från Ngurunit, Samwel Lentoror, har redan varit på besök för te och mango på balkongen (ytterligare flera har varit på besök efter att detta skrevs). Lägenheten kommer också bli en plats för vänner från utanför Nairobi att övernatta i när de besöker huvudstaden. Inte för att det är så svårt ännu, när lägenheten är ganska tom. Men det ska bli väldigt trevligt!

Samwel Lentoror på besök.

Det känns som att jag kommer att ändra på flera (o)vanor under de här månaderna. Att laga mat till exempel, det ser jag faktiskt fram emot! Och utan bil kommer det bli mycket gående. Stormarknaden Uchumi i Capital Center ligger en dryg kvarts gångväg från lägenheten. En kvart till och jag når den gigantiska stormarknaden Nakumatt Mega mitt emot Nyayo Stadium.

De första dagarna i Nairobi var min gudson Samuel Lkesesian Labarakwe i Nairobi. Han hade en veckas lov från skolan innan förberedelserna inför gymnasieslutprovet tog vid. Jag har även träffat flera andra vänner i Nairobi och senare Ngurunit. Jag ser också fram emot att åka till Nyahururu och Kisimaskolan, som till största delen varit navet i mina Kenyabesök.

Det är helt enkelt härligt att vara här! Livet kommer förstås inte bli en dans på rosor. Men just nu är det så. Har man bara lite tålamod, ibland ganska mycket, är Kenya ett fantastiskt land att vara i.

Tack vare Anders Toll hade jag tillgång till en minidator, netbook, på vars skärm en fascinerande diskussion ägde rum dagen efter min ankomst. En kompis från Nairobi, Sam Gichuru, ställde en fråga på Facebook: hur kan vi hjälpa våra bröder och systrar som svälter i norra Kenya? Frågan ställdes med anledning av det initiativ som den ledande mobiloperatören Safaricom tillsammans med Kenya Commercial Bank och Röda Korset lanserade samma dag, Kenyans for Kenya. Det fanns även andra initiativ som hade startats av olika individer för att samla in pengar till mat.

Jag deltog i kommentarstråden på Facebook, som till en början handlade om olika sätt för att på kort och lång sikt göra en positiv utveckling i det marginaliserade norra Kenya möjlig. Efter någon timme kom fler med i diskussionen och någon föreslog att skapa en Facebooksida för att samordna initiativen för norra Kenya på en plattform, och för att genom sociala medier engagera fler och sprida detta till så många som möjligt.

Förbeder intervju på inkubatorn Nailab.

Det var då det tog fart på allvar, den virala effekten av sociala meder satte igång. Ett par timmar efter att min vän hade ställt frågan på Facebook skapades sidan facebook.com/kenyans4kenya. ”Facebook-kungarna” (de hade fått den titeln av Safaricom) Stephen Musyoka och Oj Jon Oballa hjälpte till att sprida sidan och innan dagen var slut hade 3000 personer ”gillat” den. Kommentarerna vällde in och det återkommande var att nu var det dags för vanliga kenyaner att själva göra något åt situationen, utan att vänta på regeringen eller riksdagsledamöter som inte vill betala skatt. Låt oss själva ta ansvar för våra landsmän.

Detta hände på tisdagen. Jag tog kontakt med svenska medier och dagen därpå svarade Sveriges Television att idén lät intressant. På torsdagen åkte jag till Nailab, den inkubator för unga företagare där samordningen av sociala medier för Kenyans for Kenya-initiativet skedde, för att göra intervjuer. Det var oerhört inspirerande, där satt människor med sina laptops i en öppen, tyst kontorsmiljö och använde sin kunskap för att på frivillig basis hjälpa sina landsmän. En helt annan värld än den som internationella medier förmedlade från flyktingläger med svältande människor i en annan del av Kenya.

Abbas Gullet, generalsekreterare Röda Korset Kenya

Men hur skulle jag redigera inslaget? Jag hade ju bara en mini-laptop utan redigeringsprogram på mitt lilla hotellrum. Jag chansade på att ladda ner Adobe Premiere Elements, lillebror till Premiere Pro som jag normalt redigerar i. DSLR-kameran som jag både filmar och tar stillbilder med filmar i HD. Så jag fick konvertera klippen till SD (tidskrävande på en netbook…), synka ljudet med den separata ljudinspelaren som jag använde för intervjuer och sedan tålmodigt redigera allt material på den lilla skärmen. En netbook är inte gjord för videoredigering…

All kenyansk media var på plats i Uhuru Park.

När jag fick höra att förnödenheter för de första motsvarande två miljoner kronorna skulle flaggas av i Uhuru Park på söndagen kom jag tillsammans med SVT Rapport fram till att göra ett nyhetsreportage där även detta fanns med. I Uhuru Park träffade jag fotografer från de kenyanska TV-stationerna och snackade för- och nackdelar med att filma nyheter med en DSLR-kamera, och intervjuade bland annat generalsekreteraren för Röda Korset Kenya.

Väl tillbaka på hotellet gjorde den långsamma redigeringsprocessen att reportaget blev klart sent. Fredagen hade gått åt till att leta datorchassi, ladda ner redigeringsprogram och distansarbete för Öppna Kanalen Växjö. Lördagen hade varit den enda dagen att leta lägenhet, så jag gjorde all redigering på söndagen.

Sedan kom nästa problem, uppkopplingen. Jag satt med 3G-modem och reportaget på två minuter tog en och en halv timme att ladda upp, så det kom fram för sent för kvällssändningen av Rapport.

För att sedan göra en lång historia kort, efter viss omredigering skickade jag upp en ny version ett par dagar senare, som sändes i SVT Rapport 6 augusti. Mitt första reportage för Sveriges Television hade kunnat produceras på ett smidigare sätt…

Den här gången är jag i Kenya i fem månader. På halvtid ska jag skriva en C-uppsats i statsvetenskap. Jag jobbar 25% på distans med mitt ordinarie jobb, Öppna Kanalen Växjö. Resterande tid kommer jag att frilansa, förhoppningsvis både för svenska och kenyanska medier, och även redigera en dokumentär om ett traditionellt Samburubröllop där mina föräldrar var best man och best woman. 

När jag skriver detta befinner jag mig i en by i norra Kenya som heter Ngurunit. Den ligger fantastiskt vackert vid foten av Ndoto-bergen, med bergsklättrarberget Mount Poi som särskilt kännetecken. Här känner jag mig som hemma, jag är en del av familjen. Jag har till och med en egen kamel, som jag fick av min gudson Samuel. Han tar studenten från gymnasiet senare i år. Nu är jag här i några dagar bland annat för att komma fram till ett ämne för min uppsats.

I Ngurunit finns ingen el, inget mobilnätverk, inga asfalterade vägar eller allmänna transportmedel. Men för människorna häromkring är Ngurunit världens centrum. En stor del av dem som lever här har inte gått i skolan. Men de besitter en rikedom av kunskap, kultur och traditioner som ger dem identitet och stolthet.

I maj 2011 var det en workshop i Ngurunit. Den leddes av mina föräldrar och en kollega till min mamma. Min mamma, Lena Westergren, och hennes kollega Berit Roos-Johansson jobbar med matematikdidaktik på Linnéuniversitetet i Kalmar. I utbildningen av matematilärare strävar de efter att göra matematik levande, att koppla matematiken till vardagen och använda vardagsföremål som verktyg för att göra det många gånger abstrakta ämnet mer begripligt. I det här området är de flesta boskapsskötare. Olika metoder att räkna in djuren är matematik. Att mäta hur mycket ris som behöver lagas till familjen är också matematik.

Min pappa, Ebbe Westergren, arbetar på Kalmar Läns Museum med att levandegöra historia till exempel genom tidsresor, att leva det liv som människor levde på en plats vid en viss tidpunkt. På det sättet kan man lära sig mer om nutiden, om varför saker är som de är och hur man kan gå vidare in i framtiden. Kulturarv, utbildning och utveckling.

Genom det projekt som inleddes genom workshopen i maj är tanken att koppla vardagskunskap till utbildning. I skolan lär man sig inte mycket om det liv som människor lever här. En ny sorts generationsklyfta uppstår då mellan de unga som har gått i skolan och de äldre som traditionellt tar de viktiga besluten. Vad händer när de yngre kommer tillbaka med nya kunskaper som de äldre inte har? Vilka tar då besluten om hur samhället ska utvecklas och på vilka grunder?

En annan intressant aspekt är hur omvärlden påverkar. Hur får människor i Ngurunit vetskap om världen utanför när det inte finns internet, mobiltäckning eller el? Hur kan människorna bestämma över sin egen utveckling när man är beroende av beslut som tas i Nairobi? Hur kan solceller och mobil- och internettäckning via satellit förändra människors möjligheter att skaffa kunskap och påverka?

Det finns många frågor som är oerhört intressanta i ett område som detta. Jag vill koppla min uppsats till det arbete som inleddes med workshopen i maj och som ledde till att organisationen Bridging Ages Northern Kenya senare bildades av en grupp frivilliga som valdes i samband med workshopen. De samlar nu in information från människor i området om historien, om kultur och traditioner och om platser som har särskild betydelse i människors liv.

I slutänden handlar det om att människor själva ska kunna bestämma över sin utveckling. Att få tillgång till det som behövs för att leva ett gott liv, men på sina egna villkor. Att bevara sin identitet i ett föränderligt samhälle.

På den här bloggen kommer du kunna följa mina reflektioner under min vistelse i Kenya. Möten med människor, tankar om hur vi lever våra liv, om vad vi kan göra för att tillsammans göra världen till en bättre plats för fler, om frustrationer och glädjeämnen. Välkommen att kommentera, diskutera och debattera!